Vi måste kunna diskutera invandring utan att låta SD glänsa i centrum

SD och de andra populisternas ofta förljugna budskap bygger på rädsla. Rädslan att förlora något – förlora sitt jobb, sin ekonomiska standard och sin status som samhällsbyggare och familjeförsörjare. De lockar väljare bland dem som är rädda för ökad brottslighet, ekonomisk krasch eller terrorattentat och ett samhälle som förändras genom invandring, globalisering och ökad jämställdhet.

Vi läser om skandal efter skandal där företrädare för SD gör snedsteg, ofta ganska rejäla sådana. Vi ställer oss ofta frågan: Hur är det möjligt att någon röstar på det här partiet efter allt som hänt?

Men inget av detta verkar bita på många av deras sympatisörer. De bryr sig föga av vad som står i de etablerade medierna, utan misstror vad som står där. Det bidrar till att vaccinera deras väljare mot den här typen av historier. SD:s väljare ogillar etablissemanget till den grad att de helt enkelt struntar i partiets historia, rasistiska politiker eller skandaler. En del av väljarna har egentligen alltid varit populister och rasister, så vi släpper dem helt enkelt. Låt dem vara.

Det är med ganska stor oro och många tankar jag sitter här denna måndagsförmiddagen och skriver det här. Inte minst på grund av att andra partier nu närmat sig SD. Jag vägrar se slaget som förlorat. Jag tror på framtiden.

DET FINNS HOPP.

Fortsätt stå upp för öppenhet och fri rörlighet. En stor majoritet röstar trots allt inte på SD och då ska partiet heller inte diktera politiken.

Vi måste kunna diskutera invandring, rasism, integration – utan att samtidigt låta SD glänsa i centrum.

Jag tycker att vi undviker in i det längsta en retorik som bekräftar SD:s världsbild. För de enda som vinner på det är SD. Vi berättar för folk att det inte är ödet som skapat den värld vi lever i, det är politik. Och politik betyder nåt. Därför måste man på något sätt också engagera sig. Jag tycker vi alla skall bidra med att ge människor hopp. SD växer ur hopplöshet och uppgivenhet. Men världen kommer tack och lov aldrig att bli som förut, det är inte där vi hittar lösningarna. Tvärtom måste vi finna hopp i den tid vi befinner oss i nu och även i framtiden.

Och sist men inte minst: Vi säger alltid ifrån när människor uttrycker sig rasistiskt. Det är varken en mänsklig rättighet eller en fråga om yttrandefrihet att ta sig rätten att kränka andra människor.