Jimmie Åkesson är inte längre rasist, hävdar Simona Mohamsson några dagar efter att de båda kramats i TV och kommit överens om det som tidigare varit otänkbart: ett regeringssamarbete mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna. Visst, SD har jobbat hårt på att polera ytan – men mycket av den politik som Tidöregeringen genomför idag är som hämtad ur SD:s partiprogram från 1989. 

Den centrala frågan är inte om Sverigedemokraterna har förändrats. Frågan är hur mycket som faktiskt är sig likt. Tittar man på partiets egna texter från slutet av 1980-talet framträder en tydlig analys. I ett längre resonemang skriver man:

“…en invandringspolitik som öppnat vårt lands gränser… har lett till vad som var att vänta… olösliga invandrarproblem, ökat våld och ökad brottslighet… Den leder ju ofelbart till den länge enade svenska nationens sönderfall…”

Mer än tre decennier senare säger Jimmie Åkesson att “ansvarslös massinvandring sliter isär och splittrar Sverige”, att “mångkulturalismen och massinvandringen har misslyckats kapitalt – den har splittrat och förstört vårt land” och att “massinvandringen och det här multikulturella projektet redan kostat oss enorma summor, urholkat välfärden, raserat tryggheten och undergrävt tilliten i Sverige“.

Det är svårt att hävda att det rör sig om två olika analyser.

Även bilden av kriminaliteten känns igen. I partiprogrammet från 1989 heter det:

“…Sverige blivit en tummelplats för internationella ligor och förbrytare. Knarksyndikat och terrorister har kunnat slå sig ned här…”

I dag beskriver SD Sverige “som ett paradis för kriminella utlänningar från världens alla hörn”. Slutsatsen är densamma då som nu: hårdare straff, fler befogenheter och ett mer repressivt system. Det är också exakt den linje som nu genomförs i praktiken — med skärpta straff, utbyggda tvångsmedel och en snabb expansion av Kriminalvården.

Det gäller inte bara kriminalpolitiken. Även migrationspolitiken har lagts om i precis den riktning som man ville ha redan 1989. Fokus har flyttats från etablering till återvändande, med höjda återvandringsbidrag och en tydlig politisk ambition att fler ska lämna landet. Kraven för medborgarskap skärps — språk, kunskap och “vandel” ska avgöra vem som får bli svensk. Asylinvandringen pressas ned till ett minimum och mottagandet stramas åt.

Detta är inte lösryckta reformer. Det är en sammanhållen politik som följer samma logik som 80-talets SD-politik, som då av i stort sett alla ansågs vara rasistisk, men idag i praktiken drivs igenom av moderater, liberaler och kristdemokrater. Det som en gång formulerades i ett marginaliserat partis program från 1989 omsätts i dag i konkret lagstiftning.

Även den mer övergripande samhällsbilden är påfallande lik. I 1989 års texter talas det om:

“De som har styrt Sverige har genom sin politik bidragit till upplösningen av vägledande etiska och moraliska principer.”

I dag används andra ord – “kravlöshet”, “brist på vandel” – men tanken är densamma: att samhällsproblem ytterst handlar om normer som har försvagats och ansvar som inte längre tas. Och svaret är detsamma: skärpta krav, tydligare skyldigheter, hårdare linje.

Så vad är det då som har förändrats? Framför allt språket. Men innehållet – hur problemen beskrivs, vad som sägs orsaka dem och vilka lösningar som föreslås – är i stora delar detsamma. Och i dag genomförs det dessutom i praktiken.

Det leder till en mer obekväm fråga.

Om analysen i grunden är densamma som för över 30 år sedan, vad är det då egentligen som har förändrats? Sverigedemokraterna – eller de partier som nu accepterar deras problembild och gör den till sin egen?