Samtidigt som Sverigedemokraterna blir allt mer ogenerade i sin retorik, får den som har mage att kritisera dem höra att den ägnar sig åt smutskastning. Det är förstås något patetiskt att den som själv ägnar större delen av sin politiska gärning åt att kritisera andra – i parti och minut – själv inte tål kritik utan börjar gråta krokodiltårar över den “hetsiga” tonen.

Men märkligare, och allvarligare, är en annan trend som vi ser i dagens debatt kring SD:s många utspel. Det är den där någon med en lätt gäspning konstaterar att “det där var väl inget nytt” när någon av partiets frontfigurer uttalar sig kring islam, kulturell belastning eller något annat som, förvisso, mycket riktigt är standardgods i SD-språket. Detta förekommer till och med, relativt ofta, i grupper som är starkt kritiska mot Sverigedemokraterna: när ännu en SD-politiker åtalas för brott, eller ännu en har uttryckt sig rasistiskt eller fördomsfullt, blir reaktionen ofta inte mer än en trött axelryckning och ett konstaterande om att vederbörande inte är förvånad.

När Stefan Löfvén kritiserade Jimmie Åkesson för hans tweet om ett totalstopp för all invandring som utgör en “social, kulturell eller ekonomisk belastning”, då tyckte Jimmie att reaktionen från Löfvén, och många andra, var “hysterisk”. Åkesson har ju alltid tyckt så, var innebörden av hans motreaktion. Sant, men just precis där ligger kärnan i vad som är viktigt: vi får inte sluta reagera. Och sanningen är den att SD har intensifierat retoriken kring totalstopp för invandring på sistone. Ge mig en en enda bra anledning till varför politiska motståndare, men även “vanliga” människor, inte skulle reagera mot en sådan retorik bara för att SD-ledaren alltid har tyckt så.

Det är också därför det också är viktigt när tilltänkta samarbetspartners också reagerar. Man kan tycka att det är hyckleri när M-ledaren Ulf Kristersson ena stunden öppnar upp för att skriva samarbetsavtal med SD, och  i den andra skriver att Richard Jomshofs uttalande om islam som en “avskyvärd religion” är direkt stötande och att det “utöver att det kränker enskilda människor” medverkar till “den farliga polarisering av samhällsklimatet som Sverige redan har alldeles för mycket av.”

Det blir Kristerssons pedagogiska problem att förklara för allmänheten hur man kan vilja samarbeta med ett parti som uttrycker sig så om en annan religion än folkhemskristendomen, och det blir ingen enkel uppgift. Icke desto mindre är det viktigt att reaktionen inte uteblev. Vad hade vi sagt om Kristersson inte hade reagerat mot Jomshofs uttalande? Det är viktigt att markera.

Den dagen vi slutar reagera, den dagen vi slutar bli upprörda, den dagen vi suckar uppgivet att det där bara är ännu en i raden av många idiotiska uttalanden från SD, den dagen vi rycker på axlarna och säger “vad nytt?”, då har normaliseringen av det ogenerat, öppet rasistiska partiet SD gått åt helskotta för långt. Då ger vi SD rätt i att reaktionerna mot dem är “hysteriska”.