Om en företrädare för SD står i talarstolen och hyllar Ungern och dess ledare, tro då för tusan inte att det är något som SD står bakom! Ytan måste hållas välpolerad, men vad gömmer sig därunder?

När det i SVT:s 30 minuter påpekas att sverigedemokrater gång på gång har lyft fram Ungern som ett föredöme rycker Richard Jomshof på axlarna och säger: ”Så kan det vara”. Men varför är det så, undrar intervjuaren Anders Holmberg. ”Det kanske du ska fråga dem om,” blir Jomshofs svar.

Men om ledande företrädare för ett parti kan säga ungefär vad som helst, utan att vi som väljare ska tolka det som att uttalandet representerar vad partiet står för, hur ska vi då kunna göra rätt val? Måste vi inte kunna lita på att det som partiföreträdare säger i talarstolar, intervjuer och i sociala medier också säger något om partierna de företräder?

När en lokalpolitiker, som Martin Strid, i direktsändning gör en utläggning som landar i att muslimer inte är människor, då är det något som SD i en akut ”damage control”-utryckning tydligt tar avstånd ifrån. Samma personer som genast vill utesluta Strid har dock själva påstått att islam är en avskyvärd religion, ganska nyligen dessutom. Men när Martin Strid, som själv valde att hoppa av sina uppdrag, uppmärksammades, då skulle vi absolut inte tro att SD som parti tycker något sånt här.

När Kent Ekeroth dömdes i tingsrätten för ringa misshandel 2017, sa Mattias Karlsson i en kommentar till TT att ”vad enskilda företrädare gör och inte gör har mindre betydelse för väljarna”. Men hur hade det varit om det var Stefan Löfven eller Annie Lööf, eller vilken annan politiker som inte tillhör SD som helst, som dömts för misshandel? Vi hade haft en skandal som befläckat partierna för lång tid framöver. Se bara på hur Ebba Buschs fastighetsaffärer, enligt de flesta bedömare, legat bakom KD:s opinionstapp under senare tid. 

Redan 2010 gick Jimmie Åkesson ut och bad om ursäkt för de ”enskilda företrädarnas” beteende. Den gången handlade det om nedsättande uttalande mot homosexuella. ”Vi tillstår och beklagar att det faktiskt ligger något i kritiken om att enskilda företrädare för vårt parti, vid enstaka tillfällen under de gångna åren, har uttalat sig på ett olämpligt och onyanserat sätt om homosexuella som grupp. Vi vill därför ta tillfället i akt att uppriktigt be om ursäkt för dessa uttalanden. Samtidigt som vi också vill klargöra att inga former av nedsättande attityder gentemot hbt-personer har någon som helst förankring i våra program och policydokument.”

Men man undrar ju om de där “enskilda företrädarna” trots allt inte representerar vad SD egentligen står för. Så sent som i fjol visade en undersökning från RFSU att “inget annat parti är lika aktiva att motarbeta frågor som rör hbtq”.

Statsvetaren Niklas Bolin vid Umeå Universitet skriver i sin avhandling ”Målsättning Riksdagen”, om nya partiers inträde i parlamentet, att SD fram till och med 1998 var för dödsstraff. ”Sedan dess har detta tagits bort från programmet. Trots detta har enskilda företrädare fortsatt varit positivt inställda till dödsstraff. Så sent som 2009 sade sig till exempel partisekreteraren Björn Söder vara positiv till dödsstraff.” Detta är ytterligare ett exempel på hur enskilda företrädare – och dessutom i den allra högsta toppen av partiet – uttrycker sig i en sakfråga utan att ha partiprogrammet i ryggen. Det här är alltså en person som innehaft uppdraget som talman i vårt högsta demokratiska parlament.

Varför händer detta om och om och om igen? Det är ett vanligt mönster att SD:s företrädare uttrycker sig ”klumpigt”, eller opassande, och att partiet tvingas påpeka att det där inte är något som partiet står bakom. Myra Åhbeck Öhrmann, före detta kampanjansvarig på ’Inte rasist, men…” skrev en debattartikel på webbsidan Opulens i detta ämne. ”När jag jobbade med granskning av SD var det inte ovanligt att de sverigedemokratiska väljarna försökte avfärda ens avslöjanden om partiets tveksamma beteende, oavsett om det gällde rasism, sexism, ekonomisk brottslighet, bristande parlamentarisk förmåga eller något helt annat. På listan av motargument var ’enskilda företrädare’ och ’det här finns i alla partier, SD granskas bara hårdare’ två av de vanligaste. Båda måste vid det här laget anses vara så grundligt motbevisade att jag gett upp att argumentera dem.”

Nyheter24:s krönikör Alex Bengtsson hade onekligen en poäng i en text som publicerades redan 2012. Han konstaterade att generaliseringar är vanligt förekommande i SD:s retorik, till exempel när det gäller ”massinvandring”. ”Låt oss använda lite SD-logik för en gångs skull,” skriver Bengtsson. ”Hade Sverigedemokraterna varit konsekventa i sitt generaliserande hade förmodligen partiet betecknat sig själva som rasister idag. Varför? Jo, för att nu är väl exemplen ändå så pass många på sverigedemokrater som har uttryckt sig rasistiskt att man ändå borde, likt SD-politikerna själva, kunna ‘generalisera’… Listan skulle kunna göras till en bok, tjock som koranen, med rasistiska uttalanden från folkvalda sverigedemokrater. Enligt Sverigedemokraterna är dessa uttalanden något som kommer från ’enskilda företrädare’. Skulle de använda sin egen logik skulle partiet var ett rasistparti i stil med Gyllene Gryning i Grekland. Men, nej då.”

Nog ligger det något i Alex Bengtssons resonemang.

När partiledningen gång på gång indirekt gör en pudel och skyller på att man inte kan ta ansvar för vad enskilda partiföreträdare säger, så finns det anledning att börja fundera på vad partiet tycker egentligen. Richard Jomshof påstår att han försöker använda ordet ”islamism” istället för ”islam”, men han säger själv att anledningen är att han vill slippa den semantiska diskussionen. Detta är talande, då det antyder att retoriken, paketeringen, inramningen är av högsta vikt för SD. Men vad gömmer sig där under egentligen, bland partiets företrädare som ständigt måste hållas i schack, eller rentav uteslutas?

Är det paketeringen eller innehållet som räknas?