Om forskning
Dela!
Sverigedemokraterna har själva hållit i taktpinnen när partiet normaliserats
Normaliseringen av Sverigedemokraterna, från ett parti som ingen skulle förhandla med till en tänkbar regeringspartner till och med för Liberalerna, är en process som har pågått sedan 1980-talet. Och det är SD själva som har hållit i taktpinnen, visar en uppsats från Göteborgs Universitet. ”Normaliseringen är en betydelsefull orsak till att partiet lyckats utöka sin väljarkår,” enligt statsvetaren Sean Scull.
I sin uppsats Normaliseringsprocess: En jämförande idéanalys av Front National och Sverigedemokraterna jämförs SD med den franska motsvarigheten eftersom Scull ser att båda partierna har genomgått en liknande normaliseringsprocess.
”Som mål att normaliseras har SD uteslutit extrema medlemmar och tonat ner retoriken där en viss 1930-talsnostalgi förmedlades.” (Sean Scull)
Sean Scull har jämfört tre årgångar av SD:s partiprogram för att kartlägga förändringen i partiets retorik: de från 1989, 2005 och 2018. ”SD har gått från att extremt uttrycka sig om raser, dödsdom, abort och invandring, till att försvara typiskt svenska värden som välfärdsstaten, svensk kultur, demokrati och jämlikhet,” sammanfattar han i sin uppsats.
– År 2018 var retoriken mera ren och inte lika apokalyptisk. Sammanfattningsvis kändes partiprogrammet 2018 mera implicit, man var tvungen att läsa mellan raderna, särskilt gällande islam, säger Sean Scull.
I partiprogrammet 1989 – det som partiets chefsideolog Mattias Karlsson nyligen lyfte fram som ”mycket bra” – visar SD ”en tydlig etnonationalistisk syn på mångkultur”, enligt uppsatsen. Sedan dess har ”en medborgerlig nationalistisk dimension tagit över men den etnonationalistiska finns kvar trots att den inte är lika uppenbar som i föregående partiprogram.”
– Etnonationalism definierar nationen utifrån ett folkslag och den medborgerliga nationalismen definierar nationen utifrån gemensamma värden och politiska ideal, förklarar Sean Scull.
Då, 1989, skrev SD till exempel i sitt program att ”Sverigedemokraterna vill motverka det mångkulturella och mångetniska samhälle som vi håller på att få med den nuvarande invandrings- och s k flyktingpolitiken. Sverigedemokraterna anser att Sverige i sin homogena befolkningssammansättning har haft en ovärderlig tillgång. De senaste årtiondenas ansvarslösa invandringspolitik gör emellertid att svenskarna riskerar att förlora kontrollen över sitt eget land.”
I sin uppsats konstaterar Sean Scull att SD 1989 använder sig av ”en hård, exkluderande och apokalyptisk retorik”: ”Med starka ord såsom ’självmordspolitik’, ’vansinnig’, ’sönderfall’ och ’undergång’ beskriver partiet det hotet som multikultur representerar för nationen.”
Synen på det svenska medborgarskapet har också förändrats i SD:s partiprogram. 1989 ska man, om man är ”icke-nordbo” har varit bosatt i minst 10 år i Sverige för att få bli svensk medborgare, men är man nordisk invandrare räcker det med att vänta i tre år. ”Att särskilja mellan folkslag tyder på att SD har en etnonationalistisk uppfattning till gemenskap i både en biologisk och kulturell form,” konstaterar Sean Scull.
2005 finns det kvar tydliga sådana formuleringar i partiprogrammet, men samtidigt skriver SD att de inte avser att ägna sig åt någon form av diskriminering. ”Ett inslag av normalisering,” noterar Sean Scull, som dock ser dubbla budskap i programmet då SD ”först avstår från diskriminering men påpekar därefter att den naturliga samhällsformen är en kulturellt och biologiskt homogen stat.”
13 år senare, i 2018 års partiprogram, har SD genomgått en normaliseringsprocess då partiet inte uttrycker någon öppen kritik mot ett multikulturellt samhälle. ”Istället grundar SD sin retorik i vikten av gemensamma värden i form av lojalitet, solidaritet och ansvarstagande som kännetecknar typiskt svenska värden.”
Den senaste tidens debatt om SD:s förhållningssätt till religion, och specifikt islam, hamnar i nytt ljus när man läser Sean Sculls uppsats. 1989 och 2005 nämndes knappt religion i partiprogrammen, men under senare år har SD lagt fram flera politiska förslag som riktar sig mot religiös verksamhet. ”Att ordet islam inte nämns i programmet är missvisande. Genom att analysera det religiösa utövandet SD vill begränsa drar jag slutsatsen om att det är islam som SD syftar till,” skriver Sean Scull och lyfter fram förslaget om slöjförbud som ett exempel. ”SD går från att inte nämna religion i programmet år 2002 till att år 2007 kort nämna det och till slut år 2018 framdriva politiska förslag som begränsar praktiken av islam.”
Handlar normaliseringen bara om retorik? Eller är det de facto politik som också förändrats och tonats ner under årens lopp? Många av oss som oroas över SD är ju rädda att det bara är framtoningen som ändrats, men att innehållet till stora delar är det samma.
– Det är en bra fråga, det riktiga svaret på denna fråga får vi den dagen de är vid makten tror jag. För vi ser ofta inom politik ett glapp mellan retorik och handling., säger Sean Scull.
Här kan du läsa hela uppsatsen!