I sitt Almedalstal bad Jimmie Åkesson om ursäkt för att Sverigedemokraterna tidigare “kunde uppfattas som hotfulla och skrämmande för judar i Sverige”. Det kan vid första anblick tolkas som ett tecken på mognad och ansvarstagande. Men skrapar man på ytan framträder en annan funktion: att skapa legitimitet för en hårdare retorik mot muslimer.

Formuleringen “kunde uppfattas som” är ett passiverande och perceptionsförskjutande språkbruk. Den säger inte att partiet var hotfullt, bara att det kunde uppfattas så. Det är en omsorgsfullt vald retorik där skulden förflyttas från avsändaren till mottagaren. Problemet ligger inte i SD:s agerande – utan i hur det tolkats.

Likaså menar Åkesson att antisemitismen “inte präglade partiets officiella politik” – en retorisk brasklapp som avgränsar både partiets och hans eget ansvar. Vad SD:s egen vitbok faktiskt visar återstår att se. Men Jimmie Åkesson valde trots allt att gå med i partiet 1995, i en tid då det fortfarande var starkt präglat av vit makt-rörelsen.

Men det mest anmärkningsvärda i Åkessons retorik är vad som inte sägs. Var finns ursäkten till svenska muslimer? Var finns erkännandet av att SD i decennier hetsat mot islam, pratat om “islamisering”, “sharialagar” och “muslimska parallellsamhällen”? I stället är det just rädslan för islam som idag utgör SD:s ideologiska kärna. Så varför är judar värda en ursäkt – men inte muslimer? Är vissa former av hat mer acceptabla än andra?

Det är en fråga om politisk strategi. Åkesson gör som Geert Wilders i Nederländerna och Marine Le Pen i Frankrike. Forskare som Ruth Wodak och Yasemin Shooman har visat hur högerextrema partier i Europa använder strategisk filosemitism: man fördömer antisemitism inte av solidaritet, utan för att kunna attackera muslimer utan att framstå som rasist. Nu följer Sverigedemokraterna samma mall. Ursäkten till judar är inte bara senkommen, den är också en bricka i ett ideologiskt spel – att byta ut antisemitism mot antimuslimsk fruktan.

Åkessons uttalande må ha riktats till svenska judar, men de är sannolikt inte den egentliga huvudmålgruppen. Det mest troliga är att ursäkten är symboliskt riktad till mittenväljare och mediepublik. Det handlar om att positionera partiet som “anständigt” nog för att ingå i ett framtida regeringssamarbete.

Men genom att ta avstånd från antisemitismen i historien, men i nästa andetag måla upp islam som det nya hotet, bygger SD sin politik på dubbla måttstockar. Man renar sitt förflutna – samtidigt som man demoniserar sin samtid.

Det är inte försoning. Det är gammalt hat i ny förpackning.