“Sverigedemokraterna har aldrig pekat ut alla muslimer, även om vissa krafter, i och utanför Sverige, gör allt för att sprida den lögnen. Religionsfriheten är absolut. Det är islamism och dess antidemokratiska, antisemitiska, homofoba och våldsbejakande uttryck som är ämnet för diskussionen. Genom att andra partier buntar ihop alla muslimer med problemet så går de, återigen, islamisternas ärenden.”

Läs det där sista igen. Eller förresten, läs alltihop. Nu går SD på fullaste allvar ut i den här debattartikeln och försöker påstå att det är andra partier som “buntar ihop alla muslimer” med islamism. Det är ett bisarrt påstående.

Det är ingen tvekan om att SD under i princip hela sin tillvaro varit kritiskt mot islam, alltså inte bara specifikt islamism. Påståendet om motsatsen är absurt. Redan före SD:s inträde i riksdagen 2010 skrev Jimmie Åkesson en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet med rubriken Muslimerna är vårt största utländska hot. Texten – där ordet islamism, märk väl, inte förekommer som en distinktion en endaste gång – handlar om att “tämja islam” och att “islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen”. Åkesson går till brett angrepp på islam i allmänhet, trots att han numer påstår att SD “aldrig pekat ut alla muslimer.”

Men snälla någon. Tror Åkesson att vi har dåligt minne, eller att vi inte kan använda Google?

I texten frågar sig SD-ledaren “hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.” Han slår fast att han ser “detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget” och lovar att göra allt “för att vända trenden”. Denna islamofobiska konspirationsteori benämns ofta Eurabia och har trots sina bisarra slutsatser kommit att bli mainstream.

Den där artikeln från 2009 är inte något som Åkesson tar avstånd från idag, trots att den pekar ut islam, snarare än islamism, som ett dystopiskt katastrofscenario. Så sent som i förra veckan skrev han en ny debattartikel med hänvisning till den 14 år gamla texten. “Jag gjorde ett försök att problematisera utvecklingen”, skriver partiledaren. “Etablissemangets reaktioner blev de förväntade: traditionsenliga vantolkningar och krystade hänvisningar till Nazityskland. Beskyllningar om rasism och allehanda fobier.” Han vill nu i sin nya text förtydliga vad han menar med begreppet islamism: “Den som sätter islam före demokratiskt stiftade lagar och individuell frihet är de facto islamist. Det är således en bredare definition än ‘terrorister’ eller ‘våldsbejakande islamister’, som är vanligt förekommande begrepp i den svenska debatten. Begreppet islamist inbegriper alltså inte sekulära muslimer, som anpassar sig till ett liv i Sverige.”

Men när SD lägger fram nygamla förslag om att riva och stoppa nyetableringen av moskéer i Sverige, med orden “det är ingen rättighet att komma till vårt land och bygga monument över en främmande och imperialistisk ideologi” – då är ju det just att bunta ihop islam med islamism. Som om moskéer bara skulle användas av islamister – oavsett definition – och inte alls av fredliga, “vanliga” muslimer. Åkesson beskriver “minareter, kupoler, halvmånar” som “islamistiska monument i stadsbilden” som helt bör tas bort. Men är de inte muslimska symboler, snarare än islamistiska? 

Hårklyverier kanske någon tycker, men detta är en avgörande distinktion, som SD själva också vill betona. Islamism är enligt gängse begreppsförklaringar en politisk ideologi, där det råder delade meningar om huruvida den också med automatik är extremistisk (SD tycker, enligt ovan, inte det). Under alla omständigheter är islamism inte det samma som islam, som är en religion. Och i Sverige råder religionsfrihet.

Enligt SÄPO finns det omkring 2,000 våldsbejakande islamister i Sverige. Antalet muslimer i landet uppskattas till drygt 800000. 0,2 procent skulle alltså utgöra det allvarliga problemet (ingen normal människa, oavsett politisk uppfattning, stödjer extremism).  

Det är verkligen inget nytt att SD vill slippa se moskéer och minareter i det svenska samhället. Men tidigare har det inte kopplats till islamism, utan snarare till en diskussion om identitet och kulturarv. I ett yttrande 2021, på en intern motion från Ungsvenskarna (som bland annat skriver att “ett av de största hoten mot jämställdhet är islam och dess värdegrund”), skriver partistyrelsen att “böneutrop är ett oacceptabelt intrång i den gemensamma miljöns ljudbild” och att “utformningen på dessa moskéer är svårförenligt med det svenska arkitektoniska kulturarvet”. 

Så sent som i september lämnade SD in en riksdagsmotion där man vill att “kristendomen bör ha en särställning bland världsreligionerna för svensk kultur”, att det står klart “att stora delar av islam inte är kompatibelt med ett seku­lärt och demokratiskt land som Sverige” och att “det inom islam finns en bristande förståelse för hur den västerländska demokratin och yttrandefriheten fungerar”. Samma månad motionerade SD om att “kartlägga islamiseringen i det svenska utbildningsväsendet” eftersom “islams ökande inflytande i skolan underminerar skolans värdegrund”.  

Kanske har SD ändrat sig. Kanske har Sverigevännerna plötsligt inget emot religionen islam. 2011, i en DN-intervju som rubriksattes med Åkessons uttalande om att “de flesta terrorister tenderar att vara muslimer”, säger partiledaren att islamister “drivs av sin tro på islam… man kan inte frikoppla islamismen från islam eftersom islam inte bara är en religion utan också en politisk ideologi som styr i princip varenda detalj i en muslims liv”. Nu påstår Åkesson plötsligt att det är andra partier, inte SD, som buntar ihop alla muslimer med islamism.

Ingen kan ha undgått Richard Jomshofs uttalanden om att islam skulle vara en “avskyvärd ideologi och religion” eller beskrivningen av “denna antidemokratiska, våldsförespråkande och kvinnofientliga religion/ideologi, grundad av krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed”. Björn Söder gick upp i brygga och tweetade om att “Richard Jomshof pratar klarspråk om islam, som en avskyvärd religion”. Det var förstås inget nytt att Jomshof vädrade sin islamofobi. När han tillträdde som talesperson för SD 2012 skrev han ett blogginlägg om “muslimer med mål att ta över Europa”. Om nu SD inte har något emot islam är min enkla, retoriska fråga: Företräder inte Jomshof Sverigedemokraterna?

Lorita Koxha skriver i sin uppsats Sverigedemokraternas syn på kristendom och islam (Göteborgs Universitet, 2022) att SD “definierar religionsfriheten som individens rätt att fritt tro på vilken Gud och vilka principer i religionen som helst” men att det motsäger “deras egna ställningstaganden i deras principprogram. Partiet har en negativ uppfattning om islam, där de hävdar att islam inte har lyckats passa in i den svenska och västerländska kulturen… Muslimsk trosuppfattning benämns som en av många andra religioner som har resulterat i våldsbejakande motiv och extremistiska inslag.” 

“Islam är inte bara en religion. Islam vill styra våra liv på alla plan” skrev SD i ett nyhetsbrev 2015. Det är ytterst svårt att tro att detta fortfarande inte är den dominerande uppfattningen i partiet.