Det försvinner inga pengar från ‘våra egna’ till att försörja flyktingar

Det stormar inte bara ute, utan även inom inrikespolitiken kring asylmottagning och integration. Krigarsonen har hållit ett hösttal i ren Fredrik Böök-anda där han beklagar sig över att flyktingar får “allt” och våra egna inget.Det har fått mig att åter läsa igenom Joakim Ruists rapport från 2018 där han har försökt att beräkna gruppen flyktingar och deras anhörigas nettobidrag till de offentliga finanserna. Han talar om en överföring från den övriga befolkningen till gruppen flyktingar på 40 miljarder årligen. En reflektion är att många kostnader handlar om rent bokföringsmässiga kostnader.

De flesta intäkter och kostnader går att ganska noggrant hänföra till individ- eller gruppnivå. Men många kostnader fördelar man helt enkelt proportionellt. Låt mig ta ett övertydligt exempel. Tänk er ett sjukhus som betjänar 100 000 inrikes födda till en kostnad av en miljard årligen. Det blir en kostnad per capita på 10 000. Sjukhuset har ytterligare kapacitet. Nu flyttar det dit 10 000 utrikes födda. Sjukhuset kan ta hand om dessa också utan problem och till samma kostnad. Det som händer nu är att dels minskar kostnaden per capita men även att samma gamla miljard numera bokförs på två olika konton. Dels drygt 900 miljoner på gruppen inrikes födda, dels knappt 100 miljoner på gruppen utrikes födda. En ren bokföringsmässig kostnad således och ingen verklig helt ny uppkommen kostnad på grund av de nyinflyttade.

Så är det med rätt många kostnader som Ruist har belastat flyktingarna med, t.ex. försvar, infrastruktur, internationellt bistånd och central administration. Dessa kostnader påverkas inte alls eller ytterst marginellt av flyktingmottagandet men de fördelas proportionellt på flyktingarna. Det intressanta är att alla dessa olika kostnader utgör 30 procent av de totala kostnader som Ruist räknar med, vilket ganska exakt motsvarar summan 40 miljarder som flyktingarna påstås kosta per år.

Jag hävdar inte att det skulle vara helt fel som Ruist och andra gör, utan det kanske är ganska rimligt. Men det kan ju vara intressant att känna till hur man räknar. De 40 miljarderna utgörs av bokföringsmässiga kostnader och inga helt nya kostnader som uppstått i samband med flyktingmottagandet. Det försvinner inga pengar från “våra egna” till att försörja flyktingarna med. De försörjer sig faktiskt helt på egen hand.

Dessutom har tiden att komma i arbete minskat och sysselsättningsgraden ökat jämfört med de siffror Ruist räknade på. Det förändrar kalkylen till flyktingarnas fördel. Utöver detta har inga försök gjorts att försöka beräkna de totala effekterna på statsfinanserna på grund av flyktingmottagningen.

Då låglönesektorn inte har expanderat kraftfullt som andel av den totala ekonomin och arbetslösheten bland inrikes födda inte har ökat utan tvärtom minskat kraftigt, innebär det rent konkret att många inrikes födda har knuffats uppåt i värdekedjan. Gruppen inrikes födda bidrar numera ännu mer till statsfinanserna än tidigare – tack vare flyktingmottagningen. Denna effekt har man inte alls tagit hänsyn till.

De enorma budgetöverskotten de senaste åren kan kanske ge en liten indikation på effekten.