Detta med att säga en sak och göra en annan. Plötsligt säger sig SD (i en debattartikel nyligen publicerad i diverse dagstidningar) länge ha “påtalat vikten av att se folkbildningen med dess ursprungliga syfte och möjligheter” – detta trots att SD i sin budget vill skära ner kraftigt på anslagen till folkbildningen.

Naturligtvis är det invandringsfrågan (någon förvånad?) som plötsligt får SD att brösta upp sig i frågan om folkbildningen. I en debattartikel författad av fyra av partiets riksdagsledamöter, inklusive kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson, ifrågasätter man att folkbildningen används för att integrera invandrare: “Sverigedemokraterna har länge kritiserat satsningen ‘Svenska från dag ett’ av flera skäl.” Att folkbildningen spelar en viktig roll i integrationen håller SD inte med om… eller… är det så att man faktiskt inte vill ha någon integration alls?

För om folkbildningen inte ska ta en del av ansvaret för integrationen, var vill SD då göra sina integrationssatsningar? Du vet svaret. Typ ingenstans. SD vill ju skära ner kraftigt på integrationssatsningar, bland annat en halv miljard mindre på åtgärder mot segregation – och i SD:s partiprogram förekommer ordet integration noll gånger.

Men hur är det då med SD:s plötsliga vurm för folkbildningen? “Genom bildning utökas befolkningens och individers möjligheter till självförverkligande, men även förmågan till ett aktivt deltagande i samhällets demokratiska processer,” påstår SD i sin debattartikel.

Men det hela osar hyckleri. I SD:s senaste statsbudget vill man nämligen skära ner på anslagen till folkbildningen med nästan en miljard.

Det är lite svårt att ta SD:s brandtal till folkbildningens försvar på allvar när man läser partiets budget.

Som sagt. Detta med att säga en sak och göra en annan.