Offerkoftan. Vad synd det är om Sverigedemokraterna! När ska “hatet” mot partiet upphöra? Partiledaren ser rött så fort någon meningsmotståndare vågar kalla SD rasistiskt, och gråter ut i Dagens Nyheter: “Denna vettlösa hatkampanj måste få ett slut. Den skadar demokratin och det demokratiska samtalet mer än någonting annat. Den skapar splittring och misstro.”

Men snälla.

Det är en väl beprövad retorisk teknik att anklaga andra för sådant man själv ofta beskylls för. SD har gjort det till sin paradgren. Som om SD inte skulle ha ägnat sig åt att sprida hat. Bara alldeles nyligen. Antingen helt oblygt och offentligt mot Annie Lööf via propagandakanalen Riks, eller också i det lite mindre formatet, i en privat chatt där en SD-politiker i Järfälla skickade råa skämtbilder om hängningar av mörkhyade och mord på somalier. Se där, ännu en SD-företrädare som fått avgå efter att uttryckt ren och skär rasism. “Det var bara dålig humor och dålig tajming,” sa politikern.

Med bara några dagar kvar till valet 2022 undrar man hur många sådana där avslöjanden som ska behövas för att stoppa SDs “framgångssaga”. En titt på sajten SD-citat.nu rekommenderas. De exempel som vi hör talas om nästan dagligdags är ingen slump. Expos researcher Niclas Nilsson skriver: “SD:s trovärdighet och legitimitet landar ofta i en diskussion om partiets historia och deras förhållande till den. Det är en medveten strategi av SD och av personer som vill göra partiet än mer accepterat att få det dit. Partiets historia är absolut intressant och fortsatt viktig för att förstå partiet i dag men problemet med att begränsa sig till att bara fokusera på partiets historia och dåtid är att vi missar en helt avgörande sak – den om Sverigedemokraternas kopplingar till extremhögern i dag.”

SD har jobbat stenhårt på att försöka “städa upp” i de egna leden. Ändå dyker det ena rötägget efter det andra upp. Och handlar det inte om rasism, handlar det om odemokratiska metoder (som att betala nättroll för att sprida falsk information på nätet) eller kriminalitet (bara för någon vecka sedan avslöjades 36 SD-politikers engagemang i kriminella MC-gäng).

Ett annat märkbart fenomen är att ansvaret alltid tycks vila på den enskilde SD-företrädaren, personligen. När en SD-politiker uttalar sig om islam eller påstår att valsabotage är ett utbrett fenomen i Sverige, då spelar det ingen roll att han är partisekreterare. Det är ändå något som får stå för honom, brukar det låta.

Kanske har många vant sig vid alla SD-tokerier så mycket att de inte längre påverkar dem. Men att ge sin dyrbara röst till SD på söndag betyder att man blundar för en enorm flora av händelser och uttalanden som helt enkelt inte är okej. Det är inte svårare än så. Vi pratar alltså om sådana elementära saker som vilken ansvarsfull förälder som helst lär sina barn att aldrig ägna sig åt, ord som man inte ska ta i sin mun, hur man inte beter sig mot sina medmänniskor.

Att tränga undan vad som är rent folkvett och god uppfostran bara för att man kanske är missnöjd med övriga partiers politik är obegripligt. Vad som helst utom SD. Varje väljare har ett moraliskt ansvar när de där kuverten klistras igen på söndag.

Och då har vi inte ens nämnt vilken politik det är partiet vill föra om de kommer till makten.